Jag satt i justins läkares kontor, Dr.Houch, tillsammans med Justin. Jag satt ner i den skinfottöljen medan Justin satt lutad mot det stora skrivbordet med armarna i kors. Hans ansikte speglade inga känslor. Jag var arg på honom, och besviken. Jag hade trott att han hade förstått, men han visade sig vara ett as.

 

Dörren till kontoret öppnades, både jag och Justin tittade upp. "Så?" säger Justin allt för snabbt och doktorn ler. Sedan sätter han sig på sin plats och ser på mig och Justin, "Såå", ler han och sedan ser han allvarligt på mig och min puls stiger.

"Du är inte gravid."

Jag ler, och lättnaden sköljer över mig. "Angående din menstration så beror det på stressen, du har ju följt med Justin överallt och det är så mycket nytt som händer dig. Och då påverkas menstrationen."

Jag andas ut lättsamt och ser på Justin som ser på Dr.Houch med ett leende, "Tack Jerry. Tack så hemskt mycket."

Dr. Houch, eller Jerry som han nu heter i förnamn såg på Justin med ett leende, "Inga problem Justin. Var det något annat?"

Justin skakar på huvudet och dom skakar hand, sedan lämnar vi kontoret och går ute i sjukhus korridåren. Ingen känner igen Justin. Han hade dragit på sig en mössa och solglasögon. Jag förstod inte riktigt hur ingen kunde känna igen han, det hade jag gjort.

Jag känner hur Justin omfamnar min hand, men jag drar mig undan och ser ner i marken. "Inte nu." mumlar jag och känner mig dum mot honom.

"det är lungt.." hör jag honom viska ledsamt.

 

I bilen när vi sätter oss ner, så startar han aldrig sin bil. Utan han stirrar rakt fram genom rutan. Sedan drar han av sig mössan och solglasögonen, slänger dom i baksätet och ser på mig. "Kimberly. Snälla... Förlåt mig."

"Jag orkar inte prata om det." mumlar jag och han suckar, "jag älskar dig, och jag menade inte något illa."

Jag bara skakar på huvudet och suckar.

 

när vi kommer hem igen till mig, så stiger både jag och Justin in genom dörren. Min pappa kommer rusandes emot oss, "Är det sant Kimberly!?" säger han gapandes och Justin ryggar till när min pappa tar tag i honom i kragen. Och trycker upp honom mot väggen.

"Jag trodde jag kunde lita på dig! Jag bad dig att vara försiktig!" gapade han och Justin såg livrädd ut, "Jag är ledsen men-"

"Men vad!?" gapade pappa och jag försökte dra undan pappa, "Lägg av pappa! Jag är inte ett litet barn längre!" skrek jag och mamma kom inspringandes.

"Ethan! Lugna ner dig!"

Pappa släppte tag om Justin och seda såg han på mig, "Nå!? Vad hände!?"

Jag försökte lugna ner mig. Jag såg på Justin som såg chockad ut. Jag ställde mig bredvid honom och såg på honom medan jag talade, "Jag är okej. Falskt alarm." mumlade jag och höjde min hand och la den vid Justins nacke, "är du okej?" frågade jag och såg in i hans vackra ögon.

Han nickar, och ser på min pappa. "Sir, förlåt mig jag-"

Jag skakar på huvudet, "du behöver inte be om ursäkt. Det är mitt fel också."

Justin skakar på huvudet, "Det var mitt ansvar."

Jag skakar på huvudet och tar hans hand, "mitt med."

 

På kvällen så sov Justin över, vi la oss ner i min säng. Och satte på en film. Vi tittade inte mycket på filmen, utan vi låg där i mörkret och bara såg på varandra. Länge.

"Jag älskar dig..." viskade Justin lågt och jag andades ut, "Jag älskar dig mer."

Justin ler och stryker undan en hårsslinga från mitt ansikte, "förlåt för att jag var som jag var tidigare idag."

Jag skakar på huvudet, "vi båda blev rätt uppskakade. Och förlåt mig."

Han ler och kysser min panna, "Jag älskar dig så otroligt mycket Kimberly. Jag vet inte vad jag skulle göra utan dig."

Jag drar mig närmare honom, "Du kommer aldrig behöva vara utan mig."

Han kysser min hjässa, "du vet inte hur mycket jag saknar dig när vi är ifrån varandra. jag kan inte koncetrera mig. Jag tänker hela tiden 'är hon okej? är hon ledsen? saknar hon mig? tänker hon på mig'?"

Jag andas in hans doft, "Men du får göra det du älskar."

Han nickar, "men jag saknar dig."

"det blir bra ska du se. Vi klarar oss. eller hur?"

Han nickar, "så länge jag har dig."

Jag skrattar och drar mig undan lite, sedan tar jag hans hand i min och studerar hans knogar, "tack för att du står ut med min pappa."

Han rycker på axlarna, "det är ingen fara."

Jag ler, "jo, han är taskig."

Justin skrattar, "han är rädd om dig, och jag förstår honom."

Jag kysser hans handflata, "tack för att du inte sticker." säger jag och ser försiktigt upp i Justins ögon, han ler milt, "jag sticker aldrig."

Jag ler, "Jag är glad över att jag har dig."

Han flinar, "det är jag som är glad över att ha dig."säger han och jag lägger huvudet en aning snett.

"Jag har aldrig träffat någon som du, Kim. Och jag hyser sådan respekt för dig, du är bestämt, du vet vad du vill ha. Du är inteligent, vacker som en ängel, du är rättvis, snäll. Du ser bra saker hos människor", säger han och rynkar på ögonbrynen, "Kimberly, jag var med dig och en annan tjej samtidigt. Och du ville fortfarande ha mig. Du kämpar, alltid. Du ger aldrig upp. Du verkar tuff, men innerst inne - så är du ömtålig. Och du har så många bra egenskaper att jag kan sitte öppe hela natten och räkna upp varenda en av dom. Jag kan bara inte tänka mig en värld utan dig. Du är min drog Kimberly. Du är min bästa vän, min vägledare, min flickvän, min syster, du är alltid det jag behöver."

Jag känner hur varm jag blir i hela bröstet, jag och Justin hade aldrig ritkigt öppnat oss för varandra på detta sätt. Och nu låg han här i mörkret och blottade sina känslor för mig.

Jag log och tog Justins hand i min och kysste honom sedan.