Kimberly’s perspektiv:

Vår nya villa var stor och låg ganska centralt i Stratford, huset var stort och vitt med blåa fönster, de var en stor veranda som löpte runt huset, med pelare som stod på rad bredvid varandra på framsidan.

”Kimmy! Sa jag inte att huset var grymt snyggt!?” sa min far med ett leende medan han körde fram bilen till uppfarten och parkerade.

Min far, Ethan Campbell, var orsaken till att vi var tvungna att flytta från Kanadas största stad Toronto till den lilla hålan Stratford, jag var förbannad över det, det sista jag ville var att behöva lämna Toronto bakom mig och skaffa ett nytt liv i Stratford.

”Jo, det hade du”, mumlade jag med ett leende medan jag la ner min mobil i jackfickan och vände blicken mot pappa som satt i förarsätet.

Huset var snyggt, men lite för stort tyckte jag, denna familj bestod ändå bara av fyra personer, pappa, mamma, min lilla syster och jag… samt en hund.

”Huset är ju underbart! JAG KAN INTE FATTA ATT VI ÄNTLIGEN ÄR HÄR!” tjöt min syster medan vi gick ur bilen. Min syster var olik mig, hon var den pratsamma medan jag var den tysta, hon var den som fick allting genom att le, men det berodde antagligen på att jag var sjutton år medan hon var tre år yngre, den yngre dottern fick alltid allting.

Jag såg inte ens på henne, jag bara tog vår nyinköpta rottweiler Buzz i min famn och bar med mig han till dörren.

Buzz var min, jag fick honom för några veckor sedan och han var fortfarande jätte liten, han var under mitt ansvar för medan min syster valde att slänga bort hennes del av pappas mutnings del till att flytta hit på någon kändis konsert, så valde jag att få en valp. 

Det är i mitten av maj, det betydde skola på Måndag, jag hade tur att det var fredag så jag inte behövde börja skolan redan imorgon. Jag var nervös. Detta var första gången jag flyttade, men det var tur att jag redan vart här i Stratford några gånger förr så det var inte helt främmande för mig.
Mina farföräldrar var härifrån, och mina kusiner, pappa hade fått i sig tanken att vi inte borde bo så långt ifrån varandra och missa chansen att växa upp tillsammans, hans motivering löd, "vänner kommer och går, och familj är fortfarande familj på gott och ont", han hade en poäng, jag hade en massa vänner som inte var mina vänner längre, p.g.a. små missförstådd eller helt enkelt, man tröttnar på varandra.

Min äldre kusin, Jake, som var ett år äldre hade berättat för mig att vi skulle gå på samma skola, fast han skulle bara gå en klass över mig, men han hade sagt att på måndag morgon skulle han stå utanför vårt nya hem med sin bil för att hämta upp mig och min lilla syster Oliva. 

Jag hängde upp den sista tavlan åvanför min säng och såg mig runt, det var söndagskväll, jag hade fått iordning på mitt rum på två dagar nästan och blev nöjd, jag hade tagit det lilla rummet på övervåningen med balkgång medan min syster fick det större rummet utan balkgång, det räckte för mig med ett litet rum, hade bara ändå en säng, nattduksbord, garderobe, skrivbord och sminkbord. 

Jag la ner hammaren på skrivbordet och gick ut till hallen, längst bort var min systers rum, jag tassade iväg dit och såg att hennes dörr låg på glänt.

Jag puttade upp dörren och såg henne stå med ryggen mot mig medans hon satte upp affischer på Demi Lovato, Hanna Montana och hennes dröm kärlek, Justin Bieber.

Jag suckade uppgivet, "Hur länge ska du springa efter honom egentligen?" sa jag och satte mig på hennes säng.

Hon vände sig förvånat om och log stort, "för alltid, han är så söööt! jag kan inte fatta att vi bor i staden som han är uppväxt i! Känns helt otroligt! Alla mina vänner blev helt gröna i ansiktet av avund när jag berättade att vi skulle gå på hans gamla skola!" sa hon med ett stort leende och enorm glädje i rösten.

Jag skakade på huvudet, jag tyckte inte om Justin Bieber alls, jag var mer för annan sorts musik, de flesta av mina vänner var helt galna i honom medans jag knappt inte visste hur han såg ut, och jag hade fördel av det, jag slapp gå med min syster på hans konserter och signeringar hela tiden. 

"Du är helt besatt i honom! Jag förstår inte hur du kan vara så kär i han när du aldrig träffat han!" sa jag drog båda händerna genom håret medans jag skakade chockat på huvudet, "jag är ganska säker på att han är en dryg liten skit unge som inte bryr sig någonting alls förutom sig själv", sa jag och reste mig och log lite inombords när jag såg Olivas ögon mörkna, hon blev arg.

"Du vet ingenting om Justin Bieber! Han är den mest underbaraste och snällaste människan på jorden!" sa hon och drog fram fler affisher på honom som hon fortsatte att klistra upp.

Jag började att skratta, och hån log, " det vet ju du... du som stått och köat i flera timmar för hans autograf men innan du kommer fram går han."

"Du kan vara så elak ibland", muttrade hon och jag började gå mot dörren, "visst visst, det är sanning."

Jag gick ner till hallen och tog fram hund kopplet och ropade på Buzz, han kom springades lite halv klumpigt, "ska vi ut?" log jag mot honom och mamma kom gåendes från köket, "ska ni ut?" sa hon och jag nickade.

"aa... ska kolla lite i området..." sa jag och mamma log, "gör det, du har gått om tid på dig. klockan är bara 20.00", sa hon och jag drog på mig jackan och öppnade dörren, "visst vi ses sedan", sa jag och stängde dörren efter mig.

Buzz drog mycket, medan vi gick på trottoaren genom området så såg jag mig omkring och försökte memorera husen så jag kunde hitta tillbaka, jag kunde adressen, och hade min mobil så om jag kom vilse kunde jag bara söka upp det, så det var inte något som precis skrämde mig.

Jag kanske hade gått tjugo minuter, då jag kom fram till en liten park, med en liten lekplats, några gungor och en klätterställning.

Jag såg mig omkring och försäkrade mig att det inte var någon här, så böjde jag mig ner till Buzz och knäppte upp hans koppel, "Spring och lek", skrattade jag lite lågt för mig själv, han förstod inte, han gick bara lungt bredvid mig. Jag gick bort och satte mig vid en bänk och han följde efter mig medans han nosade runt omkring. 

"Buzz, kom!", sa jag när jag såg att han började gå mot ett annat håll, han reagerade inte.

"BUZZ!" sa jag högre lite oroligt och han började små springa bort från mig och jag såg en man gå gåendes en bit bort, "förhelvete... BUZZ!" skrek jag och började gå fort efter honom.

Mannen reagerade när han hörde mig och jag såg att han hade på sig en luva, som han drog av när han såg Buzz springa mot honom, samtidigt som Buzz kom fram till mannen så satte sig han på huk och jag hörde han skratta, "Hey boy", hörde jag honom säga till Buzz som hade slängt sig på rygg.

När jag kom fram kände jag hur jag var röd i ansiktet, mannen såg på Buzz medan han klappade honom på mage.

"Förlåt så hemskt mycket! Jag - Jag var helt säker på att ingen var här! åååh, vad dum jag var som kopplade honom lös!" sa jag och höll handen för pannan.

Mannen skrattade och tog upp Buzz i famnen och reste sig upp, och såg mig i ögonen, "det är ingen fara", log han och jag såg att det inte var en man utan en kille i min ålder.

Då var första kapitlet uppe på denna novellen, jag hoppas ni tyckte om det, för att kommentera - tryck på rubriken ! :)