Jag försökte se honom, och mörkret hjälpte knappast till och den närmsta lyktstolpen var en bit bort, men jag kunde se hans unga ansikte, han hade ganska tydliga manliga drag i ansiktet och håret var rufsigt, jag kunde urskilja den bruna hårfärgen, han log ett stort leende som visade en rad vita tänder som nästan lös i mörkret.

"Buzz sa du att han hette va?" skrattade han och jag rodnade ännu mer, "är det efter Buzz lightyear?" sa han lite retsamt och jag brast ut i skratt, "Faktiskt", log jag. Hans skratt var högt och klart, vackert.

Han skakade på huvudet, "kreativt."

Jag räckte fram handen för att hälsa, "Kimberly, sa jag med ett leende.

Han log och tog den, "Hej Kimberly jag är Justin", sa han och log.

Jag log stort tillbaka och såg på Buzz i Justins famn, "här du ska få tillbaka honom", log han och räckte mig Buzz, jag tog emot honom och satte på honom kopplet, "tänker nog aldrig släppa honom lös igen, det var tur att han bara är en valp... Hade han vart vuxen hade jag skrämt iväg dig", log jag och släppte ner Buzz på marken.

Justin skrockade, "antagligen, fast så rädd är jag inte för hundar", sa han med ett snett leende, vi började röra oss mot samma håll och jag såg rakt fram, "Jag är ny här i stan, vi flyttade hit idag... Så när jag kom hit till parken och inte såg någon människa så tänkte jag att det inte skulle vara någon här, men det var det, du sprang bakom träden", sa jag och blinkade mot honom, han skrattade milt, "det brukar inte vara människor i denna park, det är därför jag brukar gå här", sa han med ett lugnt leende och jag vände blicken framåt, "det där lät bara läskigt", sa jag skämtsamt, "jag kanske borde gå innan du dödar mig", sa jag och vi båda skrattade.

Vi var under en lyktstolpe efter någon meter och jag tog tillfället för att granska hans ansikte, jag vände lite diskret på huvudet och såg på honom, och min haka föll rakt i marken kändes det som, "Åh, herre gud", mumlade jag och stirrade på honom.

Han såg på mig snabbt och oroligt, "vad?" sa han och stannade.

"Du är Bieber", sa jag stelt och fortsatte stirra, han tog snabbt ett steg fram till mig och la handen framför min mun, "Shhhh! snälla skrik inte! dra inte hit uppmärksamhet!!" sa han och såg mig djupt i ögonen, han såg rädd ut nästan.

Jag slog undan hans armar, "släpp mig! Varför i hela friden skulle jag skrika för att jag såg dig!?" sa jag surt och trampade iväg.

Jag hörde honom springa efter mig, " vart är du på väg!?" sa han och jag såg oförstående på honom, "Ifrån dig?" sa jag och höjde på ögonbrynen.

Han såg oförstående på mig, "Varför?"

"För att jag vill inte stå i en park med Justin Bieber", sa jag lite halv irriterat.

Han såg oförstående på mig, "va? är du ingen-" jag avbröt honom, "Nej, jag är ingen dum Bieber", sa jag och vi stod och såg på varandra, han log, "belieber heter det."

jag himlade med ögonen, "same shit", sa jag drygt.

"vad hände med dig, du gick från jätte trevlig mot otrevlig", sa han.

"bara för att du är vand vid att alla älskar dig, jag stör mig bara på kändisar som du", sa jag.

Justins perspektiv:

"kändisar som jag?" sa jag lite sårat.

"Ja, sådana som du, går runt och tror att dom äger hela rummet dom står i, så fort dom knäpper med fingrarna så får ni vad ni vill ha, självupptagna idioter..." sa hon surt.

"Du, jag är den sista som är självupptagen, jag kan slå vad om 1000 dollar att du är mer självupptagen än mig", sa jag tillbaka.

Hon fnös, "visst", sa hon och började gå ifrån mig, jag stod kvar, inga planer om att gå efter henne, men hon vände sig om efter fem meter, "Vad gör du här Bieber?" sa hon.

jag såg på henne, "Jag har precis kommit hem från Los Angeles... tidigare idag", sa jag och började gå mot henne, hon fortsatte när jag stod en meter framför henne, "här i parken. Vad gör du här? Ensam?" sa hon och höjde på ögonbrynen.

Jag ryckte på axlarna, "Behövde andrum", sa jag.

"från vad?" sa hon snabbt.

Jag tvekade, "Jag känner dig inte, säger jag för mycket kan du gå ut i pressen med det, jag litar inte på dig", sa jag och satte mig ner på bänken som var till höger om oss.

Hon suckade, "kaxig pop stjärna", mumlade hon irriterat.

Jag såg ner i marken, hon förstod inte, "du förstår inte."

"Nej för ditt liv år så svårt. Du badar i pengar, får uppmärksamhet, jagad av tjejer, och alla vill vara din vän... Justin jag kan inte förstå det svåra", sa hon och såg mig i ögonen, jag hörde hån i hennes röst.

Jag såg bara på henne, granskade henne. Hon var medellång, kanske 165 cm... Hon hade långt, brunt tjockt hår som var vågigt, hon hade stora mörka ögon, och var enkel, vacker, när jag såg henne i ögonen fick jag ett lugn över mig. 

"vad kollar du på?" sa hon och hennes blick vek undan.

"dig", sa jag och hon såg lite obekväm ut, "jaha", svarade hon.

"Hur kan du säga så?" sa jag och lutade mig bak på bänken, såg upp mot himlen såg på stjärnorna, "ser du?" sa jag och hon satte sig bredvid mig och såg upp mot himlen precis som jag, "har du aldrig sätt stjärnor eller, Bieber?" sa hon och jag reagerade inte, "det är miljarder stjärnor där uppe de är alla likadana, ute efter en enda sak... att lysa. och jag är natten", sa jag, jag såg på henne, såg hur hon granskade stjärnorna och tänkte, sedan såg hon på mig.

"Jag lever i en värld där jag är natten, och alla stjärnor trånar efter mig, för utan natten hade stjärnorna inte varit någonting."

Kimberlys perspektiv:

Först förstod jag inte, men nu gjorde jag det, han jämförde sig med natten.

Då var kapitel 2 ute, jag hoppas fortfarande att ni tycker om det jag skriver, och jag älskar åsikter så KOMMENTERA! :)