---

"Ska vi köra en sista låt?" ropade jag i mikrofonen, och fansen skrek. Jag skrattade, "okej... Vem vill vara min BABY!!?" frågade jag och alla blev helt galna, skrek halsen av sig och viftade med armarna.

Musiken sattes igång och jag ställde mig på centralt på scen och började sjunga.

"Ni rockade det Las Vegas!" sa jag och gick av scen när låten var klar medanalla fortsatte att skrika.

Mamma mötte mig bak, "Hej älskling", sa hon och kramade mig, jag hade inte träffat min mamma på flera dagar, medans jag hade åkt hem till Stratford hade hon valt att stanna kvar i LA för att göra klart jobb, "när kom du?" sa jag och släppte henne, "för en timma sedan ungefär, hade du roligt hos mormor och morfar?" sa hon medans vi gick till min loge, "Ja, det var skönt att komma hem efter en måndag, dom hälsade så gott, det gjorde Ryan och Chaz också", log jag och drog av mig tröjan och gick mot soffan där jag satte mig ner och tog min vatten flaska.

"Vad gjorde du annars?" sa mamma och jag kom att tänka på Kimberly, hur vi hade umgåtts i parken på kvällarna och bara pratat, "Jag har skrivit en ny låt", sa jag lite blygt.

Mamma log, "Får jag höra?" sa hon glatt och jag nickade, hon reste sig upp från soffan och tog en gitarr som låg i  den andra soffan, hon räckte mig den och jag började spela, medans jag sjung på texten jag kunde utan till,

"Det är allt jag har..." sa jag och mamma nickade, "det var jätte bra, du kommer snart på resten", log hon och jag nickade, "förhoppningvis", sa jag och hon log, "jadå."

Senare den kvällen låg jag på hotellrummet i sängen med gitarren i mina armar, drack starbucks och fortsatte spela stycket om och om igen tills jag kom på mer, det var inte en lögn att Kimberly var iden till låten, men hon var inte låten, jag ville inte att hon skulle vara en del av låten eftersom hon var bara en tjej jag mött i parken några gånger.

Jag undrade var hon gjorde nu, jag såg på klockan försökte räkna ut tidzonen och insåg att klockan var cirka 9 gissade jag, egentligen skulle jag vara hos henne nu, vi skulle prata som vanligt i parken, och bara ta det lungt.

 

Jag spenderade sju dagar i Las Vegas, hade två konserter, signeringar och flera radio interljuver, på Torsdagen veckan efter så gjorde jag min sista radio interljuv, sedan så mötte jag Scooter i korridåren utanför, "Din mamma ringde, hon är tillbaka i Stratford nu, och eftersom din nästa konsert är på måndag kväll, så har du ledigt till söndag, men söndag natt tar du flyget till Chicago", sa Scooter och jag nickade, "när var det jag skulle gästa på Swifts konsert?" sa jag medans vi gick genom korridåren tillsammans med mina livvakter, "Fredag", svarade Scooter, "I Miami" avslutade han och jag tog fram min mobil, nickade och skrev in allt i min almenacka, "Okej bra", sa jag och vi kom fram till ytterdörren.

"Okej allihopa, en stor svart hummer är parkerad fem meter bort cirka, och det är kaos där ute, tjejerna är helt galna, så snabbt genom massan", sa Kenny och öppnade dörren.

"Får jag inte ta bilder med dom?" frågade jag och Kenny skakade på huvudet, "det beror på om du vill till mormor och morfar, flyget går snart...", sa han.

Jag nickade lite besviket, "Okej..." sa jag och vi lämmnade byggnaden.

Så fort de fick syn på mig blev skrikren fem gånger högre, det blev helt plötsligt jätte trångt, tjejer drog i mina kläder och precis innan jag skulle sätta mig i bilen så drog någon av min keps, jag vände mig snabbt om och såg en tjej stå bakom mig med tårar i ögonen, "Oh my Bieber! JAG HÅLLER DIN KEPS!" skrek hon och jag skrattade, blinkade med ena ögat, "behåll den", log han och hennes ögon blev stora som tennis bollar, jag hoppade snabbt in i bilen och dörren stängdes snabbt efter mig och vi började åka iväg mot flygplatsen.

Klockan var sjutton när jag var i Stratford igen, vi satt vid köksbordet allihopa medans mormor lagade mat.

"Hur länge stannar du Justin?" sa mormor och log, "till söndag natt, tar flyget till Chicago då", sa jag och jag hörde mormor sucka, "jäklar också, jag har glömt att köpa godis och läsk åt dig", sa mormor och jag skrattade, "ingen fara, jag kan åka iväg och göra det nu", sa jag och mormor såg på mig, "säkert? du hinner.. maten är klar om en timma ungefär", sa hon och jag reste mig upp, "Jadå", sa jag och gick mot ytterdörren, "ta bilen", ropade mamma.

"Den är i garaget va?" ropade jag och tog mina nycklar och drog på mig mina skor, jag hörde inte mamma svara utan gick dirrekt ut till uppfarten och drog upp garage dörren, där stod min mustag som jag hade lämmnat den, jag log lite för mig själv och öppnade förar dörren, hoppade in och började köra mot stan.

 

När jag körde förbi Kimberlys och min park var jag tvungen att titta efter henne, så jag sänkte farten och granskade parken noga med blicken, jag såg barn leka på klätterstället och några tonnåringar gunga, jag skulle precis vända tillbaka blicken till vägen då jag såg Kimberly sitta vid bänken med någon kille, hans ansikte kände jag först inte igen med detsamma, det tog mig några sekunder innan jag såg att det var Jake, Chaz och Ryans klasskompis, jag gillade inte honom, jag hade aldrig gjort det, jag visste inte ritkigt varför, jag hade aldrig träffat honom personligen, och det skulle inte ändras nu, jag vände blicken mot vägen och letade efter en parkering, och hittade en precis vid ingången vid parken. Jag parkerade och såg på dom, väntade på att något skulle hända, det gjorde det aldrig, jag skulle precis köra iväg när jag såg honom resa sig, ge henne en kram och gå iväg från henne, jag såg på henne länge, hon hade på sig jeans och högklackat, en svart skinjacka och hennes bruna hår var utsläppt som vanligt, jag drog ur nyckeln ur tädningen och gick ur bilen. Jag satte kurs mot henne och log lite för mig själv.

"Kimberly!" ropade jag och hon vände huvudet mot mitt håll, när hon såg att det var jag log hon.

 

 

Previous:"det är miljader stjärnor där öppe de är alla likadana, ute efter en enda sak... att lysa. och jag är natten", sa jag, jag såg på henne, såg hur hon granskade stjärnorna och tänkte, sedan såg hon på mig.

Jag försökte se honom, och mörkret hjälpte knappast till och den närmsta lyktstolpen var en bit bort, men jag kunde se hans unga ansikte, han hade ganska tydliga manliga drag i ansiktet och håret var rufsigt, jag kunde urskilja den bruna hårfärgen, han log ett stort leende som visade en rad vita tänder som nästan lös i mörkret.

"Buzz sa du att han hette va?" skrattade han och jag rodnade ännu mer, "är det efter Buzz lightyear?" sa han lite retsamt och jag brast ut i skratt, "Faktiskt", log jag. Hans skratt var högt och klart, vackert.

Han skakade på huvudet, "kreativt."

 

Jag räckte fram handen för att hälsa, "Kimberly, sa jag med ett leende.

Han log och tog den, "Hej Kimberly jag är Justin", sa han och log.

 

Jag log stort tillbaka och såg på Buzz i Justins famn, "här du ska få tillbaka honom", log han och räckte mig Buzz, jag tog emot honom och satte på honom kopplet, "tänker nog aldrig släppa honom lös igen, det var tur att han bara är en valp... Hade han vart vuxen hade jag skrämt iväg dig", log jag och släppte ner Buzz på marken.

 

Justin skrockade, "antagligen, fast så rädd är jag inte för hundar", sa han med ett snett leende, vi började röra oss mot samma håll och jag såg rakt fram, "Jag är ny här i stan, vi flyttade hit idag... Så när jag kom hit till parken och inte såg någon människa så tänkte jag att det inte skulle vara någon här, men det var det, du sprang bakom träden", sa jag och blinkade mot honom, han skrattade milt, "det brukar inte vara människor i denna park, det är därför jag brukar gå här", sa han med ett lugnt leende och jag vände blicken framåt, "det där lät bara läskigt", sa jag skämtsamt, "jag kanske borde gå innan du dödar mig", sa jag och vi båda skrattade.

 

Vi var under en lyktstolpe efter någon meter och jag tog tillfället för att granska hans ansikte, jag vände lite diskret på huvudet och såg på honom, och min haka föll rakt i marken kändes det som, "Åh, herre gud", mumlade jag och stirrade på honom.

Han såg på mig snabbt och oroligt, "vad?" sa han och stannade.

"Du är Bieber", sa jag stelt och fortsatte stirra, han tog snabbt ett steg fram till mig och la handen framför min mun, "Shhhh! snälla skrik inte! dra inte hit uppmärksamhet!!" sa han och såg mig djupt i ögonen, han såg rädd ut nästan.

Jag slog undan hans armar, "släpp mig! Varför i hela friden skulle jag skrika för att jag såg dig!?" sa jag surt och trampade iväg.

Jag hörde honom springa efter mig, " vart är du på väg!?" sa han och jag såg oförstående på honom, "Ifrån dig?" sa jag och höjde på ögonbrynen.

Han såg oförstående på mig, "Varför?"

"För att jag vill inte stå i en park med Justin Bieber", sa jag lite halv irriterat.

Han såg oförstående på mig, "va? är du ingen-" jag avbröt honom, "Nej, jag är ingen dum Bieber", sa jag och vi stod och såg på varandra, han log, "belieber heter det."

jag himlade med ögonen, "same shit", sa jag drygt.

"vad hände med dig, du gick från jätte trevlig mot otrevlig", sa han.

"bara för att du är vand vid att alla älskar dig, jag stör mig bara på kändisar som du", sa jag.

 

 

Justins perspektiv:

 

"kändisar som jag?" sa jag lite sårat.

"Ja, sådana som du, går runt och tror att dom äger hela rummet dom står i, så fort dom knäpper med fingrarna så får ni vad ni vill ha, självupptagna idioter..." sa hon surt.

"Du, jag är den sista som är självupptagen, jag kan slå vad om 1000 dollar att du är mer självupptagen än mig", sa jag tillbaka.

Hon fnös, "visst", sa hon och började gå ifrån mig, jag stod kvar, inga planer om att gå efter henne, men hon vände sig om efter fem meter, "Vad gör du här Bieber?" sa hon.

jag såg på henne, "Jag har precis kommit hem från Los Angeles... tidigare idag", sa jag och började gå mot henne, hon fortsatte när jag stod en meter framför henne, "här i parken. Vad gör du här? Ensam?" sa hon och höjde på ögonbrynen.

Jag ryckte på axlarna, "Behövde andrum", sa jag.

"från vad?" sa hon snabbt.

Jag tvekade, "Jag känner dig inte, säger jag för mycket kan du gå ut i pressen med det, jag litar inte på dig", sa jag och satte mig ner på bänken som var till höger om oss.

Hon suckade, "kaxig pop stjärna", mumlade hon irriterat.

Jag såg ner i marken, hon förstod inte, "du förstår inte."

"Nej för ditt liv år så svårt. Du badar i pengar, får uppmärksamhet, jagad av tjejer, och alla vill vara din vän... Justin jag kan inte förstå det svåra", sa hon och såg mig i ögonen, jag hörde hån i hennes röst.

 

Jag såg bara på henne, granskade henne. Hon var medellång, kanske 165 cm... Hon hade långt, brunt tjockt hår som var vågigt, hon hade stora mörka ögon, och var enkel, vacker, när jag såg henne i ögonen fick jag ett lugn över mig. 

"vad kollar du på?" sa hon och hennes blick vek undan.

"dig", sa jag och hon såg lite obekväm ut, "jaha", svarade hon.

 

"Hur kan du säga så?" sa jag och lutade mig bak på bänken, såg upp mot himlen såg på stjärnorna, "ser du?" sa jag och hon satte sig bredvid mig och såg upp mot himlen precis som jag, "har du aldrig sätt stjärnor eller, Bieber?" sa hon och jag reagerade inte, "det är miljarder stjärnor där uppe de är alla likadana, ute efter en enda sak... att lysa. och jag är natten", sa jag, jag såg på henne, såg hur hon granskade stjärnorna och tänkte, sedan såg hon på mig.

 

"Jag lever i en värld där jag är natten, och alla stjärnor trånar efter mig, för utan natten hade stjärnorna inte varit någonting."

 

Kimberlys perspektiv:

Först förstod jag inte, men nu gjorde jag det, han jämförde sig med natten.

---

Då var kapitel 2 ute, jag hoppas fortfarande att ni tycker om det jag skriver, och jag älskar åsikter så KOMMENTERA! :)

 

 

 

Kimberly’s perspektiv:




Vår nya villa var stor och låg ganska centralt i Stratford, huset var stort och vitt med blåa fönster, de var en stor veranda som löpte runt huset, med pelare som stod på rad bredvid varandra på framsidan.

”Kimmy! Sa jag inte att huset var grymt snyggt!?” sa min far med ett leende medan han körde fram bilen till uppfarten och parkerade.

Min far, Ethan Campbell, var orsaken till att vi var tvungna att flytta från Kanadas största stad Toronto till den lilla hålan Stratford, jag var förbannad över det, det sista jag ville var att behöva lämna Toronto bakom mig och skaffa ett nytt liv i Stratford.

”Jo, det hade du”, mumlade jag med ett leende medan jag la ner min mobil i jackfickan och vände blicken mot pappa som satt i förarsätet.

Huset var snyggt, men lite för stort tyckte jag, denna familj bestod ändå bara av fyra personer, pappa, mamma, min lilla syster och jag… samt en hund.

”Huset är ju underbart! JAG KAN INTE FATTA ATT VI ÄNTLIGEN ÄR HÄR!” tjöt min syster medan vi gick ur bilen. Min syster var olik mig, hon var den pratsamma medan jag var den tysta, hon var den som fick allting genom att le, men det berodde antagligen på att jag var sjutton år medan hon var tre år yngre, den yngre dottern fick alltid allting.

 


Jag såg inte ens på henne, jag bara tog vår nyinköpta rottweiler Buzz i min famn och bar med mig han till dörren.

Buzz var min, jag fick honom för några veckor sedan och han var fortfarande jätte liten, han var under mitt ansvar för medan min syster valde att slänga bort hennes del av pappas mutnings del till att flytta hit på någon kändis konsert, så valde jag att få en valp. 

Det är i mitten av maj, det betydde skola på Måndag, jag hade tur att det var fredag så jag inte behövde börja skolan redan imorgon. Jag var nervös. Detta var första gången jag flyttade, men det var tur att jag redan vart här i Stratford några gånger förr så det var inte helt främmande för mig.
Mina farföräldrar var härifrån, och mina kusiner, pappa hade fått i sig tanken att vi inte borde bo så långt ifrån varandra och missa chansen att växa upp tillsammans, hans motivering löd, "vänner kommer och går, och familj är fortfarande familj på gott och ont", han hade en poäng, jag hade en massa vänner som inte var mina vänner längre, p.g.a. små missförstådd eller helt enkelt, man tröttnar på varandra.

Min äldre kusin, Jake, som var ett år äldre hade berättat för mig att vi skulle gå på samma skola, fast han skulle bara gå en klass över mig, men han hade sagt att på måndag morgon skulle han stå utanför vårt nya hem med sin bil för att hämta upp mig och min lilla syster Oliva. 

 

 

 

Jag hängde upp den sista tavlan åvanför min säng och såg mig runt, det var söndagskväll, jag hade fått iordning på mitt rum på två dagar nästan och blev nöjd, jag hade tagit det lilla rummet på övervåningen med balkgång medan min syster fick det större rummet utan balkgång, det räckte för mig med ett litet rum, hade bara ändå en säng, nattduksbord, garderobe, skrivbord och sminkbord. 

Jag la ner hammaren på skrivbordet och gick ut till hallen, längst bort var min systers rum, jag tassade iväg dit och såg att hennes dörr låg på glänt.

Jag puttade upp dörren och såg henne stå med ryggen mot mig medans hon satte upp affischer på Demi Lovato, Hanna Montana och hennes dröm kärlek, Justin Bieber.

Jag suckade uppgivet, "Hur länge ska du springa efter honom egentligen?" sa jag och satte mig på hennes säng.

Hon vände sig förvånat om och log stort, "för alltid, han är så söööt! jag kan inte fatta att vi bor i staden som han är uppväxt i! Känns helt otroligt! Alla mina vänner blev helt gröna i ansiktet av avund när jag berättade att vi skulle gå på hans gamla skola!" sa hon med ett stort leende och enorm glädje i rösten.

 

Jag skakade på huvudet, jag tyckte inte om Justin Bieber alls, jag var mer för annan sorts musik, de flesta av mina vänner var helt galna i honom medans jag knappt inte visste hur han såg ut, och jag hade fördel av det, jag slapp gå med min syster på hans konserter och signeringar hela tiden. 

 

"Du är helt besatt i honom! Jag förstår inte hur du kan vara så kär i han när du aldrig träffat han!" sa jag drog båda händerna genom håret medans jag skakade chockat på huvudet, "jag är ganska säker på att han är en dryg liten skit unge som inte bryr sig någonting alls förutom sig själv", sa jag och reste mig och log lite inombords när jag såg Olivas ögon mörkna, hon blev arg.

"Du vet ingenting om Justin Bieber! Han är den mest underbaraste och snällaste människan på jorden!" sa hon och drog fram fler affisher på honom som hon fortsatte att klistra upp.

Jag började att skratta, och hån log, " det vet ju du... du som stått och köat i flera timmar för hans autograf men innan du kommer fram går han."

"Du kan vara så elak ibland", muttrade hon och jag började gå mot dörren, "visst visst, det är sanning."

 

Jag gick ner till hallen och tog fram hund kopplet och ropade på Buzz, han kom springades lite halv klumpigt, "ska vi ut?" log jag mot honom och mamma kom gåendes från köket, "ska ni ut?" sa hon och jag nickade.

"aa... ska kolla lite i området..." sa jag och mamma log, "gör det, du har gått om tid på dig. klockan är bara 20.00", sa hon och jag drog på mig jackan och öppnade dörren, "visst vi ses sedan", sa jag och stängde dörren efter mig.

 

 

Buzz drog mycket, medan vi gick på trottoaren genom området så såg jag mig omkring och försökte memorera husen så jag kunde hitta tillbaka, jag kunde adressen, och hade min mobil så om jag kom vilse kunde jag bara söka upp det, så det var inte något som precis skrämde mig.

Jag kanske hade gått tjugo minuter, då jag kom fram till en liten park, med en liten lekplats, några gungor och en klätterställning.

Jag såg mig omkring och försäkrade mig att det inte var någon här, så böjde jag mig ner till Buzz och knäppte upp hans koppel, "Spring och lek", skrattade jag lite lågt för mig själv, han förstod inte, han gick bara lungt bredvid mig. Jag gick bort och satte mig vid en bänk och han följde efter mig medans han nosade runt omkring. 

 

"Buzz, kom!", sa jag när jag såg att han började gå mot ett annat håll, han reagerade inte.

"BUZZ!" sa jag högre lite oroligt och han började små springa bort från mig och jag såg en man gå gåendes en bit bort, "förhelvete... BUZZ!" skrek jag och började gå fort efter honom.

Mannen reagerade när han hörde mig och jag såg att han hade på sig en luva, som han drog av när han såg Buzz springa mot honom, samtidigt som Buzz kom fram till mannen så satte sig han på huk och jag hörde han skratta, "Hey boy", hörde jag honom säga till Buzz som hade slängt sig på rygg.

När jag kom fram kände jag hur jag var röd i ansiktet, mannen såg på Buzz medan han klappade honom på mage.

"Förlåt så hemskt mycket! Jag - Jag var helt säker på att ingen var här! åååh, vad dum jag var som kopplade honom lös!" sa jag och höll handen för pannan.

Mannen skrattade och tog upp Buzz i famnen och reste sig upp, och såg mig i ögonen, "det är ingen fara", log han och jag såg att det inte var en man utan en kille i min ålder.

---

Då var första kapitlet uppe på denna novellen, jag hoppas ni tyckte om det, för att kommentera - tryck på rubriken ! :)